Vandring i Österrike - dag 3
Vi vaknade till den här utsikten! Vi vara ovanför molnen! Efter frukost bar det iväg och det visade sig senare att väderinformation vi fått skulle stämma.... Nu bar det neråt och det var också jobbigt! Målet var byn Au för att senare ta en buss till Bergbanan som gick upp till mäktiga Diedamskopf. Det var ganska brant och halvvägs tog vi en paus och beundrade utsikten. Från ett skogsparti precis bredvid hörde vi en hjort skälla. Det var då det började regna... Väl nere i Au stod regnet som spön i backen och vi bytte om till regnkläder innan vi gick den sista biten till turistbyrån.
På turistbyrån fanns det välsignade Internet så vi kunde kolla mail och tidningar för att se om det hänt något hemma. Vi använde oss inte av mobiltelefonen utan var helt avklippta från omvärlden under semestern. Ganska skönt! Klara med mailandet tog vi bussen (3 minuter) till Diedamskops bergbana. Framme passade jag på att göra ett toalettbesök med tillhörande torkning (i handdukstorken) av tröja och hår. Skönt! Uppe i bergbanan flög vi in i ett moln, men vi hoppas på att det skulle vara fint på toppen. Tji fick vi! Nu började den värsta vandringen på resan...
Väl uppe på toppen så var det dimma, regn och 7 grader varmt. Klockan var dryg 12.00 när vi började gå, det var svårt att orientera sig i dimman trots skyltar och vägar. När vi hade gått ett tag ca. 15 min. gjorde stigen en mystisk "sväng" upp till vänster, runt ett staket. 1 meter ifrån konstaterade vi att vi var 1 meter ifrån ett stup på ca. 100 meter. Lodrätt ner. Otäckt! Vi insåg att vi gått fel och fick vända om, dessutom insåg vi att vi behövde energi då våra hjärnor inte funkade som de skulle. Vi passerade bergsstationen och fortsatte ihopp om att vi skulle hitta en rastplats. Men nej, vi befann oss på drygt 2000m i ett område som var skidbackar på vintern. Dimman tätnade och regnet tilltog och vi beslöt oss för att ta rast bredvid ett lift fundament. Att göra mat medan händerna är valna och stelfrusna är inte lätt. När dessutom humöret och "the spirit" är i botten är det ännu värre. Maten bestod i alla fall av tortellini med tomatsås - gudamat när man är så trött. Här finns bilder.
När vi höll på att packa ihop, hörde vi plötsligt röster. En österrikisk vandringsgrupp på säkert 30 personer passerar och konstaterar förmodligen att vi "ausländer" är helt slut i huvet. Vi fortsätter och snart viker vår stig av till vänster. Målet är Schwarzwasserhütte ett hütte vi fått rekommenderas av värden på förra stället. Det ska vara lätt vandring dit enligt honom. Regnet och dimman lättar tilllfälligt och vi får begränsat se den magnifika utsikten. Vi är fortfarande besvikna över att vi aldrig fick se utsikten från Diedamskopf som är Bregenzerwalds högsta berg. När vi kommer över en bergkam går vi ner i en dal, där vi inser att stigen är numera 8 stigar varav alla har en smärre fors rinnande i sig. Nu börjar helvetet.
Jag är redan trött till stor del beroende på att vi inte ätit ordentligt - ingen middag igår och väldigt sen lunch idag. Det regnar och jag har inget skydd till ryggsäcken. Vi går och vi går och vi vet inte en om vi går rätt, för leden är otydlig. Vandringen ska ta 3 timmar enligt skyltarna men vi håller på i 4½, det är fruktansvärt tugnt och det finns ingenstans som man kan rasta. Allt är blött och min ryggsäck innehåller numera extrakilon i form av vatten. Vår karta stämmer inte så vi kommer aldrig fram till vad vi tror är en raststuga. Schwarzwasser, bäcken som leden delvis följer är översvämmad och det bara forsar. Väl framme vid en skylt som talar om att vi är på rätt väg, blir vi omgångna av en man med med två 10-åringar och en annan pappa med två små barn i 6-7års åldern. Jag orkar knappt ta mig upp den sista biten upp på en bergskam, men övervinner tröttheten genom att räkna på olika språk, varje steg motsvara en siffar. Ein, zwei, drei, ett två tre, one two three, yksi kaksi.... jag räknar tom på franska som jag inte kan. Det är vidrigt men snart är i framme!
Väl framme, beger sig någora ölstinna herrar iväg! Vi tittar inte avundsjukt på de men längtar efter öl. Vi går in och får det nedslående beskedet att hütten är full! Men, vi har tur, de har precis byggt ett "notlager" dvs nödsängplatser och vi tar tacksamt emot. 11€ exkl. frukost. Stället visar sig ha dusch! Lyckan är gjord och vi duschar efter en stunds väntan för 1€/2 minuter. Dyrt men skönt!
Vi går sen iväg och äter: Wienerschnitzel med pommes och överkokta ärtor, R åt spagetti Bolognese. Det var fullt i "restaurangen" och efter ett tag sätter sig ett tyskt par vid vårt bord. Uli och Kathrin. Vi får bra kontakt och pratar hela kvällen. Det visar sig senare att de kommit senare än oss och bor i samma rum! Vid 21.00 går vi och däckar (i alla fall är det det som är tanken) En av de som passerade oss under vandringen bor också i vårt rum med två barn i 6årsåldern. Han natter dem och går sen iväg. Efter ett tag märker jag att den lilla flickan inte kan sova och ligger och gråter! Jag försöker på taskig tyska prata med henne och det slutar med att jag går iväg med henne och letar efter "Papi". Jag får ställe mig i ett överfullt rum och på taskig tyska fråga om någon sett hennes pappa, ingen har det och ingen hjälper till eller tar över - trots att jag knappt förstår henne. Efter ca. 10 minuter går vi ner till sovsalen igen och jag försöker prata med henne. Nu är naturligtvis allting ännu värre då pappan är borta. Jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på, så vi går och tar på oss lite mer kläder - och då kommer pappan. Han har varit utomhus och druckit öl! Jag får ett tack för hjälpen, men inget mer utbroderande om min (i mitt tycke) heroiska hjälteinsats!
Sömnen är nu förstörd och jag somnar ordentlig först vid 04.00. R snusar förnöjt. Dessutom har jag otroligt ont i magen (wienerschnitzelns fel) och fiser riktiga dräpare. De måste ju ut! Måste påminna er om att rummet är ca. 7M2 stort... God natt!
På turistbyrån fanns det välsignade Internet så vi kunde kolla mail och tidningar för att se om det hänt något hemma. Vi använde oss inte av mobiltelefonen utan var helt avklippta från omvärlden under semestern. Ganska skönt! Klara med mailandet tog vi bussen (3 minuter) till Diedamskops bergbana. Framme passade jag på att göra ett toalettbesök med tillhörande torkning (i handdukstorken) av tröja och hår. Skönt! Uppe i bergbanan flög vi in i ett moln, men vi hoppas på att det skulle vara fint på toppen. Tji fick vi! Nu började den värsta vandringen på resan...
Väl uppe på toppen så var det dimma, regn och 7 grader varmt. Klockan var dryg 12.00 när vi började gå, det var svårt att orientera sig i dimman trots skyltar och vägar. När vi hade gått ett tag ca. 15 min. gjorde stigen en mystisk "sväng" upp till vänster, runt ett staket. 1 meter ifrån konstaterade vi att vi var 1 meter ifrån ett stup på ca. 100 meter. Lodrätt ner. Otäckt! Vi insåg att vi gått fel och fick vända om, dessutom insåg vi att vi behövde energi då våra hjärnor inte funkade som de skulle. Vi passerade bergsstationen och fortsatte ihopp om att vi skulle hitta en rastplats. Men nej, vi befann oss på drygt 2000m i ett område som var skidbackar på vintern. Dimman tätnade och regnet tilltog och vi beslöt oss för att ta rast bredvid ett lift fundament. Att göra mat medan händerna är valna och stelfrusna är inte lätt. När dessutom humöret och "the spirit" är i botten är det ännu värre. Maten bestod i alla fall av tortellini med tomatsås - gudamat när man är så trött. Här finns bilder.
När vi höll på att packa ihop, hörde vi plötsligt röster. En österrikisk vandringsgrupp på säkert 30 personer passerar och konstaterar förmodligen att vi "ausländer" är helt slut i huvet. Vi fortsätter och snart viker vår stig av till vänster. Målet är Schwarzwasserhütte ett hütte vi fått rekommenderas av värden på förra stället. Det ska vara lätt vandring dit enligt honom. Regnet och dimman lättar tilllfälligt och vi får begränsat se den magnifika utsikten. Vi är fortfarande besvikna över att vi aldrig fick se utsikten från Diedamskopf som är Bregenzerwalds högsta berg. När vi kommer över en bergkam går vi ner i en dal, där vi inser att stigen är numera 8 stigar varav alla har en smärre fors rinnande i sig. Nu börjar helvetet.
Jag är redan trött till stor del beroende på att vi inte ätit ordentligt - ingen middag igår och väldigt sen lunch idag. Det regnar och jag har inget skydd till ryggsäcken. Vi går och vi går och vi vet inte en om vi går rätt, för leden är otydlig. Vandringen ska ta 3 timmar enligt skyltarna men vi håller på i 4½, det är fruktansvärt tugnt och det finns ingenstans som man kan rasta. Allt är blött och min ryggsäck innehåller numera extrakilon i form av vatten. Vår karta stämmer inte så vi kommer aldrig fram till vad vi tror är en raststuga. Schwarzwasser, bäcken som leden delvis följer är översvämmad och det bara forsar. Väl framme vid en skylt som talar om att vi är på rätt väg, blir vi omgångna av en man med med två 10-åringar och en annan pappa med två små barn i 6-7års åldern. Jag orkar knappt ta mig upp den sista biten upp på en bergskam, men övervinner tröttheten genom att räkna på olika språk, varje steg motsvara en siffar. Ein, zwei, drei, ett två tre, one two three, yksi kaksi.... jag räknar tom på franska som jag inte kan. Det är vidrigt men snart är i framme!
Väl framme, beger sig någora ölstinna herrar iväg! Vi tittar inte avundsjukt på de men längtar efter öl. Vi går in och får det nedslående beskedet att hütten är full! Men, vi har tur, de har precis byggt ett "notlager" dvs nödsängplatser och vi tar tacksamt emot. 11€ exkl. frukost. Stället visar sig ha dusch! Lyckan är gjord och vi duschar efter en stunds väntan för 1€/2 minuter. Dyrt men skönt!
Vi går sen iväg och äter: Wienerschnitzel med pommes och överkokta ärtor, R åt spagetti Bolognese. Det var fullt i "restaurangen" och efter ett tag sätter sig ett tyskt par vid vårt bord. Uli och Kathrin. Vi får bra kontakt och pratar hela kvällen. Det visar sig senare att de kommit senare än oss och bor i samma rum! Vid 21.00 går vi och däckar (i alla fall är det det som är tanken) En av de som passerade oss under vandringen bor också i vårt rum med två barn i 6årsåldern. Han natter dem och går sen iväg. Efter ett tag märker jag att den lilla flickan inte kan sova och ligger och gråter! Jag försöker på taskig tyska prata med henne och det slutar med att jag går iväg med henne och letar efter "Papi". Jag får ställe mig i ett överfullt rum och på taskig tyska fråga om någon sett hennes pappa, ingen har det och ingen hjälper till eller tar över - trots att jag knappt förstår henne. Efter ca. 10 minuter går vi ner till sovsalen igen och jag försöker prata med henne. Nu är naturligtvis allting ännu värre då pappan är borta. Jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på, så vi går och tar på oss lite mer kläder - och då kommer pappan. Han har varit utomhus och druckit öl! Jag får ett tack för hjälpen, men inget mer utbroderande om min (i mitt tycke) heroiska hjälteinsats!
Sömnen är nu förstörd och jag somnar ordentlig först vid 04.00. R snusar förnöjt. Dessutom har jag otroligt ont i magen (wienerschnitzelns fel) och fiser riktiga dräpare. De måste ju ut! Måste påminna er om att rummet är ca. 7M2 stort... God natt!
Kommentarer
Trackback
