Vandring dag 4
Jag vaknade på morgonen supertrött. Hade bara sovit en ca. 3-4 timmar efter den mest ansträngande dagen i mitt liv! Vi intog typisk tysk frukost (dessutom dyr) med rågbröd, ost, leverkorv (leverpastej?) marmelad, nutella och en liten kanna kaffe eller te. Efter det packade vi och kunde konstatera att det mesta av våra kläder hade torkat. De flesta andra har redan börjat att bege sig iväg neråt/hemmåt men vi är lite villrådiga var vi ska gå. Vi hade ju räknat med att få bra tips av några "locals" men det har inte gått så bra med kontaktskapandet på detta ställe. Det spöregnar fortfarande och vi är bra sugna på att ta oss till en större stad, gärna Innsbruck.
Uli från kvällen innan kommer och börjar prata (vi verkar vara exotiska på något sätt). Han undrar var vi ska och vi berättar som det är. Han berättar då att de kvällen innan hade blivit bekanta med en vandringsgrupp. Det visar sig att de ska åka förbi Ulis hemby och Uli och Katrin ska få åka med dem hem till Kempten. Han erbjuder oss att få följa med till hans hemstad och sen ska han visa runt oss för "det är en finturiststad". Vi har ju inget bättre för oss så vi säger att det låter ju trevligt. Sagt och gjort stegar Uli iväg till busslastgruppen och frågar om vi också kan få åka med. Det får vi!
Vi knatar ner från Schwarzwasserhütte till Auenalpe där bussen står. Det regnar hela tiden, men himlen är högre så det bådar i alla fall lite bättre! Det visar sig att den här biten är mycket lättgången. Trappsteg och en ganska bred vandringsväg hela vägen ner. Mina lår skriker och det känns att vi varit igång några dagar. Längre ner i dalen är det mycket skog och en bäck har tagit sig nästan flodlika proportioner. Bevis för att det har regnat finns det absolut! Efter ca. 45 minuter kommer vi ner till en bilväg och det är ju fullkomligt superenkelt att vandra! Vi lyckas tom att få se en svart salamander. Uli snackar på som bara den om Hoher Ifen och nån platå och vi förstår kanske 40% av allt han säger...
Väl framme vid bussen blir vi väl mottagna. Det regnar fortfarande. Vi blir benämnda som "Die Schwede" och vi inser sakta om säkert att vi är superexotiska. "Die Schwede" nämns flera gånger - men vi fattar aldrig riktigt sammanhanget. Bussen börjar rulla och det är friskt humör (dessutom tyskt, fattar vi senare!) med skratt och tal och öl. Inte konstigt att de här folken tycker om att gå på tur när man:
Vi tar oss till tågstationen och inser ganska snart att vi är i en riktig turisthåla på en söndag. Det mesta stängt. Det som är öppet är dyrt. Jag börjar surna på mig för jag vill inte vara i Tyskland, jag vill vara i Österrike! Vi inser att det är ett himla meck att ta sig till Innbruck. Först tåg till Munchen (!) och sedan ner igen på andra sidan berget till Innsbruck. 6 timmar ska det ta och kosta 70€, dessutom är det 3 timmar tills tåget går. Det suger!
Vi bestämmer oss för att äta lite lunch och hittar till slut en ok pizzeria där pizzan kostar 5€ på söndagar. Vi försöker komma på något smart: Åka buss till Reute, vandra över alperna tillbaka till Österrike... Inget känns lockande när vi insett att vi gjort ett riktigt misstag. Vi har i alla fall lärt oss att ska man ta sig någonstans i alperna är det oavhängigt att det går en dal mellan städerna, alternativt en tunnel - gör det inte det så får man åka RUNT! Det tar tid. Hela den tragiska Tysklandstrippen slutar med att vi tar bussen tillbaka dit vi började (nästan) på morgonen. Vi åker tillbaka Baad för att gå upp på Widderstein, inte hela vägen men i alla fall en bit, för där ligger det en hütte där man kan sova. Tror vi.
Hela dagen har gått åt till att sitta och sura I Oberstdorf och äta pizza och till Baad kommer vi vid 4-tiden på eftermiddagen. Alla dagvandrare är på väg hem när vi påbörjar entimmesvandringen upp till Bergundhütte. Det är upphåll och väl framme får vi veta att hutten stänger kl 17 och de har inte alls någon övernattning! Inga bivacker - ingenting. Vi känner att den här dagen den börjar ju suga pung mer och mer när Sabine dyker upp. Sabine är en kraftig Österrikiska i 40-årsåldern som pratar värsta amerikanska dialekten! Hon fixar ett billigt boende åt oss nere i Baad och skjutsar oss dit i sin fyrhjulsdrivna Subaru. Det visar sig att Sabine har bott fler år i USA och gärna vill hjälpa andra resenärer. Resan ner til Baad (samma väg som vi precis har gått och som vi slår vad om hur lång tid det tar) tar 8 minuter. Jag vinner vadet.
Vi hamnar på Starzelhaus i Baad, ett riktigt gästgiveri med frukost, sänglinne, dubbelsäng och STORT rum för 22€ per person och natt. Damen som sköter stället har nog de största bröst jag har sett i hela mitt liv!!! Vi äter en måltid i restaurangen och somnar sen som klubbade sälar i hopp om att det ska ha slutat regna imorgon.
Uli från kvällen innan kommer och börjar prata (vi verkar vara exotiska på något sätt). Han undrar var vi ska och vi berättar som det är. Han berättar då att de kvällen innan hade blivit bekanta med en vandringsgrupp. Det visar sig att de ska åka förbi Ulis hemby och Uli och Katrin ska få åka med dem hem till Kempten. Han erbjuder oss att få följa med till hans hemstad och sen ska han visa runt oss för "det är en finturiststad". Vi har ju inget bättre för oss så vi säger att det låter ju trevligt. Sagt och gjort stegar Uli iväg till busslastgruppen och frågar om vi också kan få åka med. Det får vi!
Vi knatar ner från Schwarzwasserhütte till Auenalpe där bussen står. Det regnar hela tiden, men himlen är högre så det bådar i alla fall lite bättre! Det visar sig att den här biten är mycket lättgången. Trappsteg och en ganska bred vandringsväg hela vägen ner. Mina lår skriker och det känns att vi varit igång några dagar. Längre ner i dalen är det mycket skog och en bäck har tagit sig nästan flodlika proportioner. Bevis för att det har regnat finns det absolut! Efter ca. 45 minuter kommer vi ner till en bilväg och det är ju fullkomligt superenkelt att vandra! Vi lyckas tom att få se en svart salamander. Uli snackar på som bara den om Hoher Ifen och nån platå och vi förstår kanske 40% av allt han säger...
Väl framme vid bussen blir vi väl mottagna. Det regnar fortfarande. Vi blir benämnda som "Die Schwede" och vi inser sakta om säkert att vi är superexotiska. "Die Schwede" nämns flera gånger - men vi fattar aldrig riktigt sammanhanget. Bussen börjar rulla och det är friskt humör (dessutom tyskt, fattar vi senare!) med skratt och tal och öl. Inte konstigt att de här folken tycker om att gå på tur när man:
- åker i glada vänners lag
- det finns öl på bussen
- man super till på kvällen
- går en pytteliten och fysiskt icke ansträngande sträcka....
Vi tar oss till tågstationen och inser ganska snart att vi är i en riktig turisthåla på en söndag. Det mesta stängt. Det som är öppet är dyrt. Jag börjar surna på mig för jag vill inte vara i Tyskland, jag vill vara i Österrike! Vi inser att det är ett himla meck att ta sig till Innbruck. Först tåg till Munchen (!) och sedan ner igen på andra sidan berget till Innsbruck. 6 timmar ska det ta och kosta 70€, dessutom är det 3 timmar tills tåget går. Det suger!
Vi bestämmer oss för att äta lite lunch och hittar till slut en ok pizzeria där pizzan kostar 5€ på söndagar. Vi försöker komma på något smart: Åka buss till Reute, vandra över alperna tillbaka till Österrike... Inget känns lockande när vi insett att vi gjort ett riktigt misstag. Vi har i alla fall lärt oss att ska man ta sig någonstans i alperna är det oavhängigt att det går en dal mellan städerna, alternativt en tunnel - gör det inte det så får man åka RUNT! Det tar tid. Hela den tragiska Tysklandstrippen slutar med att vi tar bussen tillbaka dit vi började (nästan) på morgonen. Vi åker tillbaka Baad för att gå upp på Widderstein, inte hela vägen men i alla fall en bit, för där ligger det en hütte där man kan sova. Tror vi.
Hela dagen har gått åt till att sitta och sura I Oberstdorf och äta pizza och till Baad kommer vi vid 4-tiden på eftermiddagen. Alla dagvandrare är på väg hem när vi påbörjar entimmesvandringen upp till Bergundhütte. Det är upphåll och väl framme får vi veta att hutten stänger kl 17 och de har inte alls någon övernattning! Inga bivacker - ingenting. Vi känner att den här dagen den börjar ju suga pung mer och mer när Sabine dyker upp. Sabine är en kraftig Österrikiska i 40-årsåldern som pratar värsta amerikanska dialekten! Hon fixar ett billigt boende åt oss nere i Baad och skjutsar oss dit i sin fyrhjulsdrivna Subaru. Det visar sig att Sabine har bott fler år i USA och gärna vill hjälpa andra resenärer. Resan ner til Baad (samma väg som vi precis har gått och som vi slår vad om hur lång tid det tar) tar 8 minuter. Jag vinner vadet.
Vi hamnar på Starzelhaus i Baad, ett riktigt gästgiveri med frukost, sänglinne, dubbelsäng och STORT rum för 22€ per person och natt. Damen som sköter stället har nog de största bröst jag har sett i hela mitt liv!!! Vi äter en måltid i restaurangen och somnar sen som klubbade sälar i hopp om att det ska ha slutat regna imorgon.
Kommentarer
Trackback
