Blomkvinnan

Natten i Widdersteinhutte var ingen höjdare. R hade ont i magen efter föregående dags linser och drog riktiga dräpare. Vi sov i samma rum med ca. 20 st. andra besökare. Vi kom upp ganska sent men kom till slut ner till den vanliga tråkfrukosten. Den här var om möjligt ännu tråkigare. Extremt torrt bröd. Det jag hade försökt tvätta kvällen innan hade inte torkat. Däremot fick jag återigen möta den coola och väldigt kaxiga tuppen som bodde på stället!

Vädret var lysande! Soligt och klart. Vårt mål är byn Warth i dalen och sen ska vi försöka att ta oss vidare in i Tyrolen. Vi bestämmer oss för att gå den lite längre sträckan, annars tar bara vandringen 1½ h ner till byn. Vi börjar gå *bild* och inser att den här sträckan inte är lika trafikerad som den andra. Det är småstenigt och stigen/leden är ganska smal. Vi fortsätter längst bergskammen och det är fantastiskt. R. mår inte bra - trolig vätskebrist efter svettig svosäcksnatt. Vi får vila en del.

Det är uuuuunderbart! Kanonväder! Solen skiner, ingen blåst och lite folk! Det var ju så här man trodde att det skulle vara...! Vi tar oss fram ganska långsamt och tillstlut kan vi börja vika av ner mot dalen. Vi tar lunchpaus vid en strid bäck och ett typ härbre och käkar Varma Koppen. Det är fantastiskt! Färgerna är klara, blommorna blommar, hummlor surrar och R lyckas se en hjort på en höjd - som raskt springer iväg.

Vi fortsätter neråt och måste klättra över ett elstängsel. R råkar nudda stängslet och helt plötsligt ligger han helt utslagen på marken! Inga svensk fes-el här inte. Tack och lov skadade han sig inte. Vi fortsätter ner till en cache som vi faktiskt hittar! Vi går vidare - uppåt igen. Helt plötsligt ser jag något som rör sig - ett murmeldjur. Vi står stilla ett tag och spanar på det på långt håll... Kul att se ett.

Vi går vidare sakta sluttande uppåt, uppåt - vi som trodde vi var på väg neråt... Något stämmer inte. Det visar sig att vi måste gå upp mellan två bergskammar för att nå stigen ner till Warth. Av en slump kollar vi på GPS:n och inser att vi står 3 m. från en till cache. Vi är i på Tysklands sydligaste punkt! Det börjar blåsa lite och vi börjar vara trötta. Mitt i allt inser vi att vi har kvar en BRUTAL stigning (över rullsten/rullgrus) för att gå över kammen och komma ner så att vi kan börja gå på Warth-sidan.

Vi sliter oss upp till kammen och det hela börjar kännas lite obegagligt. Vi inser att vi måste ta oss ner hyfsat raskt. I det här läget orkar vi inte ta kort längre. Nerstigningen är brant och stigen är nästan obefintlig. Det är svinigt jobbigt, lären svider. Vi tar en micropaus i skuggan av en buske. Det är fruktansvärt varmt - solen steker. På den här sidan blåser det inte lika mycket. Till slut tar vi oss ner och kommer in i en kohage. Vi tar oss ner på en väg och tar oss ner till byn Gehren. Planen är att fortsätta till Warth, men det skiter sig. Vi är för trötta för att gå vidare (dessutom på en livligt traffikerad väg) och bussen har vi precis missat.

Vi tar in på närmast Gasthaus som känns ödsligt. Vi duschar länge och går sedan ner till middagen. En tragisk historia med halvfabrikat. Frun i huset ser ut som en ängslig koltrast och kallas efter det för koltrastkvinnan. Den natten sover vi gott! Bästa vandringsdagen hittills!

Solen skiner när vi vaknar! underbart äntligen får vi ta oss härifrån och gissa om vi är sugna efter gårdagens vila. Ner till frukosten. Tanten är inte klar. Det verkar som om hon har försovit sig och vi får sitta i säkert 20 minuter innan hon är klar med alla förberedelser. Frustrerande när man är taggad att komma iväg. Vi betalade (44€), tackade för oss, packade och begav oss snabbt ner till Baad. Luften var härligt fräsch och nytvättad. Promenaden upp till Sabines Bergundhütte gick som en dans i det underbara vädret. Vi kändes oss verkligen utvilade och knatade om flera andra vandarare på väg upp. Väl framme försökte vi hitta en cache som låg precis bredvid Bergundhütte. Tyvärr hade den blivit mugglad.

Vi gick såklart in och hälsade och tackade så mycket! Sabine, business-woman ut i fingerspetsarna! Vi köpte varsinn Apfel-schorle: äppeldricka med kolsyrat vatten och gick ut och satte oss i solen. Härligt! Fullt med folk var det. Ett gäng gubbar hade redan hunnit bli packade! Såklart man gillar att vandra om det innebär: en timmes hyfsat enkel promenad och sedan flera timmars öldrickande och matätande!

Vi försökte bege oss iväg ganska snart då det började blir rejält varmt. På stigen längre fram märktes det tydligt att den inte var lika välbesökt. På sina ställen var det lerigt och sönderregnat. Vi blev omskuttade av en bergsget, nej förlåt fotograf, som uppenbarligen gick i bergen riktgit ofta. Vilken kondis! Han stannade titt som tätt för att ta kort och det blev lite irriterande tillslute med att vi gick om honom, han sprang om oss osv.

Kanske ska berätta lite om leden. Leden gick upp (Bergundtal) mellan två bergstoppar i en brant dal och det var på sina ställen ganska branta stup till vänster. 70m nere i dalen, rann en strid bäck. Här finns en bild upp där vi är på väg mot vårt lunchläger.

R. hade det kämpigt och vi fick pausa några gånger. Han hade som bekant alldeles för tung packning... Det var varmt! Säkert 25 grader på 1600 m höjd. Härligt! Vi stannade för lunch i en underbar lite blomsterbekäldd dal mellan två bergstoppar. En strid bäck rann där och vi lagade mat på vårt Trangia-kök. Ett litet missöde gjorde att jag tappade tamojjen i vattnet. Tursamt hittade vi den igen!

Vi fortsatte vår stigning och nu vart det tugnt! Riktig brant stigning upp till bergskammen. Fina vyer såklart och många blombilder blev det. Väl "uppe" var det en fantastiskt känsla att titta inåt i Österrike igen. Så vackert och en av mina tydligaste bilder på näthinnan. Världen breder ut sig nedanför dig och du inser hur liten du är i världen. Alla borde någongång få se detta och uppleva detta! Kan inte beskrivas, men det är underbart! Vi knatade vidare och pratade med några vandrare på väg ner, vi insåg att klockan började vara ganska mycket så vi försökte knata på. Ännu en brant, men kort uppstigning följde. Jisses, jobbigt.

Vi checkade med kartan och då såg jag att det skulle ligga en liten alpsjö i närheten. Stekheta och turister som vi var bestämde vi oss för att ett dopp i en alpsjö och ett kort på detta vore ju inte helt fel. Jag säger som Homer Simpson *douh*. Alpsjön visade sig vara en liten lergöl... men efter en kort promenad så kom vi faktiskt till den riktiga sjön. Men den inbjöd inte till bad, det såg mest kallt ut. Däremot visade sig nu Widderstein i all sin prakt! Wow. Man känner sig inte stor när man står inför ett sådant mästerverk!

Väl framme vid Widdersteinhütte insåg vi att det var dyrt! 21€ ink. frukost. Ändå var hela alltet bara ett enda stort Madrassenlager... Jaja inga alternativ direkt. Så här i efterhand insåg vi att utan frukost skulle det ha kostat 12€. Kanske värt att släpa med lite frukost alltså. Dessutom var frukosten riktigt värdelös. Vi packade upp våra grejjer och insåg att det inte fanns någon dusch på detta ställe, men däremot världen coolaste tupp! Han ägde världen! efter lite tvätt slog jag till på stort och beställde en maträtt med speck-knödel. Jag beställde visst fel och fick en soppa med knödel som smakade ungefär som kroppkakor. Det var gott! Det var ganska lugnt i hütten med inte så mycket folk. Han fotografen som vi stött på tidigare dök upp något senare än oss. Han hade väl hunnit springa över några andra bergstoppar också... beställde mat, och däckade sedan på en bänk. När maten kom slängde han i sig maten och älgade strax iväg igen. Shit vilken kondis!

Österrikarna beräknar att promenade från Baad tar ca. 3 timmar. Yeah right! För oss tog det fem timmar. Men då hade vi mycket mer packning och tog rejäla pauser. Får en ändå att känna sig riktigt orutinerad!

Vi drack några öl och njöt av vyerna. Fantastiskt! Det blev lite blåsigt efter ett tag så vi gick in och fortsatte mysa i den Gemytlische ölhallen. Efter en härlig dag gick vi till slut till sängs.

Vi vaknar efter en god natts sömn till regnets jämna trummande på taket. Träningsvärken har börjat att avta något. Vi går ner och käkar frukost i matsalen. vis av erfarenheten ifrån Kölnresan hälsar vi med ett tydligt "Guten Morgen" när vi går in i matsalen. Det är några till par som sitter där. Matsalen är i trä, med vävda 70-talsgardiner och träsniderier. Tradionell frukost där jag lyckas hitta lite youghurt som inte är dundersöt! På buffébordet står också någon slags blandning av äpple, konserverad frukt, havregryn och björnbär - det heter något speciellt och jag fattar de som att det är någon slags müsli. Gott i youghurten!

Vi hör oss för om vädret och det verkar inte vara på väg att spricka upp och vi bestämmer oss för att stanna en natt till. Efter frukosten går vi tillbaka upp till rummet och jag slocknar direkt. När jag vaknar vid ca. 12.00 (!) regnar det fortfarande. R läser "Fienden inom oss" som han släpar med sig i packningen. Tack och lov var det en pocket! Vi hänger lite på rummet och bestämmer oss sen för att gå ner till byn för att fika på något Bäckerei. Det är grym lutning ner till byn och det känns i benen. Regnvattnet rinner i små bäckar och det dröjer inte många minuter innan sandalerna är genomblöta.

Väl nere i byn inser vi att måndagar är rumsuthyrarnas söndag, dessutom är Baad en fruktansvärd håla - ca. 30 hus. Inget café är öppet. Vi står villrådiga i regnet ett tag men smiter till slut in på vad som verkar vara en pub. Där är det bra med folk och vi käkar lite lunch. Jag äter en god korv- och potatissoppa medan R tar en bratwurst på en torr brödskiva med stark senap! Gissa om jag var vinnaren! Vi delar på en bägare glass och pratar med ett sällskap med några äldre som satt sig vid vårt bord. Vi frågar de vad Spätzle är? Vi har sett det på en massa menyer och de förklarar att det är någon slags äggpasta i små bitar. ...om vi förstod rätt.

Efter lunchen går vi tillbaka uppför den långa backen och tillbaka till rummet. Jag somnar igen och vaknar vid 16.00! Hade inte trott att jag var så trött. Regnet har avtagit men vi inser att vi aldrig kommer att få sitta på den fina Sonnenterrassen, titta ut över bergen och ta en öl. Vi äter middag: jag tar en flottig Cordon Bleu och får ont i magen. Till Strarzelhaus ära ska säga att de hade en fantastiskt god förrättssallad som man fick som en liten apetizer. Smakade ljuvligt! Har försökt att ta reda på receptet men inte lyckats så bra - verkar i alla fall som att de använder mjölksyrade grönsaker.

Tillbaka till rummet och vi somnar snabbt som ögat!

Jag vaknade på morgonen supertrött. Hade bara sovit en ca. 3-4 timmar efter den mest ansträngande dagen i mitt liv! Vi intog typisk tysk frukost (dessutom dyr) med rågbröd, ost, leverkorv (leverpastej?) marmelad, nutella och en liten kanna kaffe eller te. Efter det packade vi och kunde konstatera att det mesta av våra kläder hade torkat. De flesta andra har redan börjat att bege sig iväg neråt/hemmåt men vi är lite villrådiga var vi ska gå. Vi hade ju räknat med att få bra tips av några "locals" men det har inte gått så bra med kontaktskapandet på detta ställe. Det spöregnar fortfarande och vi är bra sugna på att ta oss till en större stad, gärna Innsbruck.

Uli från kvällen innan kommer och börjar prata (vi verkar vara exotiska på något sätt). Han undrar var vi ska och vi berättar som det är. Han berättar då att de kvällen innan hade blivit bekanta med en vandringsgrupp. Det visar sig att de ska åka förbi Ulis hemby och Uli och Katrin ska få åka med dem hem till Kempten. Han erbjuder oss att få följa med till hans hemstad och sen ska han visa runt oss för "det är en finturiststad". Vi har ju inget bättre för oss så vi säger att det låter ju trevligt. Sagt och gjort stegar Uli iväg till busslastgruppen och frågar om vi också kan få åka med. Det får vi!

Vi knatar ner från Schwarzwasserhütte  till Auenalpe där bussen står. Det regnar hela tiden, men himlen är högre så det bådar i alla fall lite bättre! Det visar sig att den här biten är mycket lättgången. Trappsteg och en ganska bred vandringsväg hela vägen ner. Mina lår skriker och det känns att vi varit igång några dagar. Längre ner i dalen är det mycket skog och en bäck har tagit sig nästan flodlika proportioner. Bevis för att det har regnat finns det absolut! Efter ca. 45 minuter kommer vi ner till en bilväg och det är ju fullkomligt superenkelt att vandra! Vi lyckas tom att få se en svart salamander. Uli snackar på som bara den om Hoher Ifen och nån platå och vi förstår kanske 40% av allt han säger...

Väl framme vid bussen blir vi väl mottagna. Det regnar fortfarande. Vi blir benämnda som "Die Schwede" och vi inser sakta om säkert att vi är superexotiska. "Die Schwede" nämns flera gånger - men vi fattar aldrig riktigt sammanhanget. Bussen börjar rulla och det är friskt humör (dessutom tyskt, fattar vi senare!) med skratt och tal och öl. Inte konstigt att de här folken tycker om att gå på tur när man:

• åker i glada vänners lag
• det finns öl på bussen
• man super till på kvällen
• går en pytteliten och fysiskt icke ansträngande sträcka....

Vi får nu veta av Uli att vandringsgruppen har ställt in trippen till Kempten pga skitvädret, dvs regnet. Han föreslår för oss att vi ska hoppa av i Oberstdorf och ta tåget därifrån till Innsbruck. Vi säger att det låter ju som en skitbra ide´! Vi åker en 10-15 minuter och så ser vi helt plötsligt på GPS:en som syns på TV:n framme i bussen att vi verkar passera en gräns av något slag. Den enda gräns vi kan komma på att det är det är Tysklands sydliga gräns. Nu äntligen går det upp ett ljus för oss. Bussgruppen är tyskar! Ulis hemstad ligger i Tyskland och vi är på väg till Oberstdorf som ligger i Tyskland!!! Inte riktigt vad vi planerat.... Efter ca. 30 minuter till är vi framme i Oberstdorf där vi "Die Schwede" blir avsläppta under glada tillrop.

Vi tar oss till tågstationen och inser ganska snart att vi är i en riktig turisthåla på en söndag. Det mesta stängt. Det som är öppet är dyrt. Jag börjar surna på mig för jag vill inte vara i Tyskland, jag vill vara i Österrike! Vi inser att det är ett himla meck att ta sig till Innbruck. Först tåg till Munchen (!) och sedan ner igen på andra sidan berget till Innsbruck. 6 timmar ska det ta och kosta 70€, dessutom är det 3 timmar tills tåget går. Det suger!

Vi bestämmer oss för att äta lite lunch och hittar till slut en ok pizzeria där pizzan kostar 5€ på söndagar. Vi försöker komma på något smart: Åka buss till Reute, vandra över alperna tillbaka till Österrike... Inget känns lockande när vi insett att vi gjort ett riktigt misstag. Vi har i alla fall lärt oss att ska man ta sig någonstans i alperna är det oavhängigt att det går en dal mellan städerna, alternativt en tunnel - gör det inte det så får man åka RUNT! Det tar tid. Hela den tragiska Tysklandstrippen slutar med att vi tar bussen tillbaka dit vi började (nästan) på morgonen. Vi åker tillbaka Baad för att gå upp på Widderstein, inte hela vägen men i alla fall en bit, för där ligger det en hütte där man kan sova. Tror vi.

Hela dagen har gått åt till att sitta och sura I Oberstdorf och äta pizza och till Baad kommer vi vid 4-tiden på eftermiddagen. Alla dagvandrare är på väg hem när vi påbörjar entimmesvandringen upp till Bergundhütte. Det är upphåll och väl framme får vi veta att hutten stänger kl 17 och de har inte alls någon övernattning! Inga bivacker - ingenting. Vi känner att den här dagen den börjar ju suga pung mer och mer när Sabine dyker upp. Sabine är en kraftig Österrikiska i 40-årsåldern som pratar värsta amerikanska dialekten! Hon fixar ett billigt boende åt oss nere i Baad och skjutsar oss dit i sin fyrhjulsdrivna Subaru. Det visar sig att Sabine har bott fler år i USA och gärna vill hjälpa andra resenärer. Resan ner til Baad (samma väg som vi precis har gått och som vi slår vad om hur lång tid det tar) tar 8 minuter. Jag vinner vadet.

Vi hamnar på Starzelhaus i Baad, ett riktigt gästgiveri med frukost, sänglinne, dubbelsäng och STORT rum för 22€ per person och natt. Damen som sköter stället har nog de största bröst jag har sett i hela mitt liv!!! Vi äter en måltid i restaurangen och somnar sen som klubbade sälar i hopp om att det ska ha slutat regna imorgon.

Oj, oj oj, vi har blivit med världens finaste torp! Ett riktigt fint och ensligt - ett sånt där man vill ha! Vi har hittat referenser ang. torpet ända tillbaka till 1700-talets mitt, och det bodde en speleman och kvacksalvare där i slutet på 1800-talet. Har redan börjat fundera lite över trädgården och marken. Vi måste röja lite träd som står alldeles för nära husen och sen måstej ag hugga ner lite bräkenväxter som har fått bre ut sig något alldeles förförligt! Dessutom täcker de all mark under körsbärslunden (jag det är sant! Jag äger en körsbärslund!) och de träden mår inte allt för fint....

Här finns det bilder - klicka på Album!

Nästa år kommer det nog att bli mer trädgårdsblogg än balkongblogg här..... Inte för att jag varit tokaktiv här direkt... men man ska ju vara ledig på sommaren!

Ang. balkongen så är det mest på väg att vissna ner.

• Tomatplantan har gett massor med tomater! goda var de också!
• Skärbönan likaså, ska ta skidorna när de torkat lite mer.
• Luktärten vart det inte mycket bevänt med, ca. 5-10 blommor.
• Fuchsian har blommat finfint! Underbart vacker!
• Dahlian tog sig aldrig efter sista tvestjärtsangreppet - blir inga dahlior nästa år.
• Violerna och penseérna är de jag nästan har haft mest behållning av i år - har blommat fint och rikligt och doftat underbart!
• Myntan har också varit en hit - massor med mojitos!
• Gratisliljorna från Allt om trädgård vart det inget alls med. Troligen helt fel läge och vattenmängd.

Nästa år:

• byter jag plats på skärbönan och tomaten
• ställer jag alla krukor på småstenar för att bli av med onödigt gratis husrum till diverse insekter
• funderar jag på att sätta krokar i grannens balkonggolv så att jag kan ha en perenn klängväxt som klär in balkongtaket. Blåregn (perenn?), vindruva, vildvin, pipranka, klematis?

Ojoj, har verkligen inte orkat uppdater här på bloggen på sistone. Jag vet att det var länge sen sist som jag pratade om hur det ser ut på balkongen nu för tiden... Så här kommer en uppdatering!

Rosenbönan - har växt över alla förväntningar! frodig och fin med massor av blommor och nu även med bönskidor. Tvestjärtarna har minskat i antal och de har inte ätit så mycket på plantan nu på sistone.

Mitt ödesträd har efter flytten fått bott i ett solstarkt fönster. Växten har aldrig blommat trots att jag klippt ner den och hållit på och grejjat. I alla fall så i det nya fönstret har den väl inte jättetrivts - har fått solskador på bladen och inte riktigt växt som den borde. Den har ändå börjat klänga sig uppåt gardinen och fönstret och det är ju det jag varit ute efter - för att få lite insynsskydd.

Nu på sistone så tycker jag den har börjat vara lite väl risig så jag gav den lite xtra näring osv. Häromdagen så fick jag en smärre chock när jag skulle vattna! I krukan hade börjat växa någon slags gul jordtäckande svamp som dessutom hade bildat en jättestor fruktkropp! Blomman var dessutom myllrade dessutom av små, små, små kvalsterliknande saker. Jag gav upp försöket med blomman och hivade den i soporna - tar ett skott av svägerskan istället!

Jag misstänker att det är ICA´s blomjord som är boven. Har köpt den en gång förut och den var sämst - lertung och kvävde rötterna.  Gav den en till chans då jag verkligen behövde jord för ett tag sedan, får se om fler blommor stryker med nu då. Ska hålla ögonen öppna!

Någon som vet vad svampen heter?

Det här är en helt sjuk story men den är faktiskt helt sann!

För några veckor sedan var vi och badade på en kommunal badplats i Mälaren. Som vanligt hade vi med oss snorklingsgrejjor. Ca. 20 m från stranden på 3-4m djup hittar R en plastbåt m. utombordare som har sjunkit. Den är helt grön och har legat där ett bra tag. Någon vecka senare bärgar vi båten och åker hem till Svägerskan och Rörmokaren. Vi rengör båten från alger, sand och slem och sen börjar Rörmokaren att leka med motorn. Den har legat i vattnet. Efter inte alltför mycket grejjande, inte ens mekande, så går motorn igång! Vi har nu en fullt fungerande plastbåt på 3,60 och en utombordsmotor på 5.0. Ingen supermotor men den funkar!

Det var stora hål i skrovet så det fixar vi med glasfiber från Biltema, ca-kostnad: 400kr. Svägerskan och Rörmokaren kommer plötsligt ihåg att de hittat ett par åror i en surpöl (!) i skogen förra vintern. Sagt och gjort vi knatar och hämtar årorna (billiga!) och de passar ok, men är lite för långa. Inget en fogsvans inte kan åtgärda. I lördags testade vi att åka med båten (något rank) och det gick ganska bra. Motorn stannar titt som tätt så man lär väl inte åka på en världsomsegling. Vi ska nu anmäla den till polisen och hoppas att ingen saknar den. Då är den vår om 90 dagar!

Vi vaknade till den här utsikten! Vi vara ovanför molnen! Efter frukost bar det iväg och det visade sig senare att väderinformation vi fått skulle stämma.... Nu bar det neråt och det var också jobbigt! Målet var byn Au för att senare ta en buss till Bergbanan som gick upp till mäktiga Diedamskopf. Det var ganska brant och halvvägs tog vi en paus och beundrade utsikten. Från ett skogsparti precis bredvid hörde vi en hjort skälla. Det var då det började regna... Väl nere i Au stod regnet som spön i backen och vi bytte om till regnkläder innan vi gick den sista biten till turistbyrån.

På turistbyrån fanns det välsignade Internet så vi kunde kolla mail och tidningar för att se om det hänt något hemma. Vi använde oss inte av mobiltelefonen utan var helt avklippta från omvärlden under semestern. Ganska skönt! Klara med mailandet tog vi bussen (3 minuter) till Diedamskops bergbana. Framme passade jag på att göra ett toalettbesök med tillhörande torkning (i handdukstorken) av tröja och hår. Skönt! Uppe i bergbanan flög vi in i ett moln, men vi hoppas på att det skulle vara fint på toppen. Tji fick vi! Nu började den värsta vandringen på resan...

Väl uppe på toppen så var det dimma, regn och 7 grader varmt. Klockan var dryg 12.00 när vi började gå, det var svårt att orientera sig i dimman trots skyltar och vägar. När vi hade gått ett tag ca. 15 min. gjorde stigen en mystisk "sväng" upp till vänster, runt ett staket. 1 meter ifrån konstaterade vi att vi var 1 meter ifrån ett stup på ca. 100 meter. Lodrätt ner. Otäckt! Vi insåg att vi gått fel och fick vända om, dessutom insåg vi att vi behövde energi då våra hjärnor inte funkade som de skulle. Vi passerade bergsstationen och fortsatte ihopp om att vi skulle hitta en rastplats. Men nej, vi befann oss på drygt 2000m i ett område som var skidbackar på vintern. Dimman tätnade och regnet tilltog och vi beslöt oss för att ta rast bredvid ett lift fundament. Att göra mat medan händerna är valna och stelfrusna är inte lätt. När dessutom humöret och "the spirit" är i botten är det ännu värre. Maten bestod i alla fall av tortellini med tomatsås - gudamat när man är så trött. Här finns bilder.

När vi höll på att packa ihop, hörde vi plötsligt röster. En österrikisk vandringsgrupp på säkert 30 personer passerar och konstaterar förmodligen att vi "ausländer" är helt slut i huvet. Vi fortsätter och snart viker vår stig av till vänster. Målet är Schwarzwasserhütte ett hütte vi fått rekommenderas av värden på förra stället. Det ska vara lätt vandring dit enligt honom. Regnet och dimman lättar tilllfälligt och vi får begränsat se den magnifika utsikten. Vi är fortfarande besvikna över att vi aldrig fick se utsikten från Diedamskopf som är Bregenzerwalds högsta berg. När vi kommer över en bergkam går vi ner i en dal, där vi inser att stigen är numera 8 stigar varav alla har en smärre fors rinnande i sig. Nu börjar helvetet.

Jag är redan trött till stor del beroende på att vi inte ätit ordentligt - ingen middag igår och väldigt sen lunch idag. Det regnar och jag har inget skydd till ryggsäcken. Vi går och vi går och vi vet inte en om vi går rätt, för leden är otydlig. Vandringen ska ta 3 timmar enligt skyltarna men vi håller på i 4½, det är fruktansvärt tugnt och det finns ingenstans som man kan rasta. Allt är blött och min ryggsäck innehåller numera extrakilon i form av vatten. Vår karta stämmer inte så vi kommer aldrig fram till vad vi tror är en raststuga. Schwarzwasser, bäcken som leden delvis följer är översvämmad och det bara forsar. Väl framme vid en skylt som talar om att vi är på rätt väg, blir vi omgångna av en man med med två 10-åringar och en annan pappa med två små barn i 6-7års åldern. Jag orkar knappt ta mig upp den sista biten upp på en bergskam, men övervinner tröttheten genom att räkna på olika språk, varje steg motsvara en siffar. Ein, zwei, drei, ett två tre, one two three, yksi kaksi.... jag räknar tom på franska som jag inte kan. Det är vidrigt men snart är i framme!

Väl framme, beger sig någora ölstinna herrar iväg! Vi tittar inte avundsjukt på de men längtar efter öl. Vi går in och får det nedslående beskedet att hütten är full! Men, vi har tur, de har precis byggt ett "notlager" dvs nödsängplatser och vi tar tacksamt emot. 11€ exkl. frukost. Stället visar sig ha dusch! Lyckan är gjord och vi duschar efter en stunds väntan för 1€/2 minuter. Dyrt men skönt!

Vi går sen iväg och äter: Wienerschnitzel med pommes och överkokta ärtor, R åt spagetti Bolognese. Det var fullt i "restaurangen" och efter ett tag sätter sig ett tyskt par vid vårt bord. Uli och Kathrin. Vi får bra kontakt och pratar hela kvällen. Det visar sig senare att de kommit senare än oss och bor i samma rum! Vid 21.00 går vi och däckar (i alla fall är det det som är tanken) En av de som passerade oss under vandringen bor också i vårt rum med två barn i 6årsåldern. Han natter dem och går sen iväg. Efter ett tag märker jag att den lilla flickan inte kan sova och ligger och gråter! Jag försöker på taskig tyska prata med henne och det slutar med att jag går iväg med henne och letar efter "Papi". Jag får ställe mig i ett överfullt rum och på taskig tyska fråga om någon sett hennes pappa, ingen har det och ingen hjälper till eller tar över - trots att jag knappt förstår henne. Efter ca. 10 minuter går vi ner till sovsalen igen och jag försöker prata med henne. Nu är naturligtvis allting ännu värre då pappan är borta. Jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på, så vi går och tar på oss lite mer kläder - och då kommer pappan. Han har varit utomhus och druckit öl! Jag får ett tack för hjälpen, men inget mer utbroderande om min (i mitt tycke) heroiska hjälteinsats!

Sömnen är nu förstörd och jag somnar ordentlig först vid 04.00. R snusar förnöjt. Dessutom har jag otroligt ont i magen (wienerschnitzelns fel) och fiser riktiga dräpare. De måste ju ut! Måste påminna er om att rummet är ca. 7M2 stort... God natt!

Efter en god natts sömn steg vi upp och gick ner till frukosten. När vi besökte Köln för några år sedan hade vi lärt oss den tyska seden att går man in i en frukostmatsal så ska det märkas! Vi hälsade därför med ett ljudligt "Guten Morgen" när vi klev in i matsalen. Frukost i andra länder kan ju vara en pina men här verkade det ganska lovande. Den tyska frukosten är ungefär som vår svenska och det verkade även den Österrikiska vara. Olika korvar, ostar, Nutella (så klart) ägg, youghurt, flingar/musli och diverse bröd fanns. Till detta te eller kaffe. Alla slags former av grönsaker lyste med sin frånvaro....

Efter frukost packade vi, checkade ut och begav oss ner på stan till turistbyrån. Vi hade inte planerat någon speciellt rutt utan tänkte bara gå på lokaltips när det gällde vandringen. Väl framme vid turistbyrån kunde vi konstatera att den hade flyttat och vi fick gå längre bort. Det var säkert 28 grader varmt. Väl framme vid turistbyrån kunde vi konstatera att de inte kunde något alls om vandring. Det enda de kunde göra var att ge oss ett ton broschyrer och tipsa om jätteturistiga Pfänder. Det verkar vara någon slags park med diverse djur och vandringsleder. Det som verkade coolt där var att de hade en uppvisning med dresserade örnar. Hur som helst så vill vi längre in i Österrike och beslutade oss för att åka till Bezau. På väg till busstationen gick vi förbi ett apotek (Drogerie) och vi chansade på att man kunde köpa bränsle till trangiaköket där. Vi hade flyt och kunde inhandla 1L Brennstoffe/Brennspiritus, annars hade vi hört att det skulle vara svårt att få tag i... Väl på busstationen konstaterade vi att det var en halvtimme kvar så vi köpte vykort, Bretzels (goda!) och passade på att gå på toa.

På färden mot Bezau passerade vi gamla hus mixat med riktigt moderna hus om vartannat. Blandningen av det traditionella Österrikiska arkitekturen; vitrappade på första våningen, mörkt trä på andra - till det massor med blommor på balkongen som sträcker sig längst ena husväggen och den mer strama minimalistiska, moderna looken med liggande obehandlad träpanel var läckert! Eftersom min förmåga att somna vid färd med bil eller buss slocknade jag ganska snart och missade de hisnande vyerna då de RIKTIGA BERGEN började komma. Vägen var snirklig och det stupade brant både upp och ner.

Väl framme i Bezau (vi höll på att missa att gå av) konstaterade vi att de var en sömnig småstad och att turistbyrån hade lunchstängt. Vi åt lunch precis bredvid (dyrt var det) R åt en sallad och jag åt någon slags pannkaka/crepe fylld med squash (nej, jag förstod inte vad jag beställde!) Luften stod stilla av värme och det var endast 4 gäster till på stället. När vi ätit klart visade det sig att de som satt närmast oss var ett medelålders par som kom från Nderländerna. De började prata med oss och det visade sig att de turistat i Vorarlberg i typ 10 år. Varje sommar - med och utan barn. De protesterade mot att vi skulle upp i bergen vid Bezau utan tipsade oss om att åka till Mellau istället! Sagt och gjort. Efter lunch gick vi in till turistbyrån och skaffade en karta och sedan tog vi bussen till Mellau Bergbana istället! På vägen passerade vi Bezau centrum och det visade sig vara en riktig turistfälla. Massa dyra skidaffären och diverse hotell! Tur att vi åkte!

Nästan framme i Mellau ropar busschaufören: "nästa stopp Mellau Bergbana" så vi klev i godan ro och märker ganska snart att han sagt fel! Vi fick promenera en helt onödig bit upp till bergbanan, lite surt. I alla fall upp med banan (7€/pers) fint väder och otrolig utsikt! Äntligen är vi PÅ Alperna! Väl uppe konstaterar vi att vi åkt upp i ett liftsystem och att det är kor överallt! Dessutom klingar och klongar det hela tiden för korna har alla klockor runt halsen. Utsikten är vidunderlig! Vi börjar vår första vandringsdag. Det är hett och vi dricker massor. Vi inser att vi inte är ensamma här uppe trots att vi börjar gå vid ca. kl 16.00. Vi möter folk mest hela tiden. Efter ett tag pausar vi och byter från sandaler till riktiga vandrarkängor. Det visar sig längre fram vara ett smart drag. Lederna är tydligt skyltade och har tidsangivelser hur lång tid det tar att gå. Vårt mål är Obere Alpen, som verkar vara ett enkelt boende mittemellan topparna Holenke (Kanisfluh) och Klippern. Efter en del stigning uppåt bär det neråt ett tag - vi kommer ut i en dal. Bergen tornar upp sig runt oss - det är mäktigt! Mitt i dalen ligger en bondgård - måste vara ensligt och mörkt här när hösten kommer..?

Vi går vidare, det går uppåt och jag börjar bli trött. Man är ju inte direkt van... ;-) Väl framme vid Obere Alpen så påstår tanten att det är fullt... Vi ser inte en enda kund i närheten, så hon ljög förmodligen! Men de visar sig senare vara riktigt tur. Vi går vidare och passerar nu mellan topparna, äntligen är stigningen slut och vi börjar att gå neråt. Klockan måste vara ca. 18-19 och det börjar blåsa, vi inser att vi måste försöka hitta någon annanstans att sova.... men vi vet inte hur långt det är till nästa och om det finns någon plats där.

Vi går vidare och kommer snart till ett litet bebott hus/bondgård. R går iväg och frågar om man kan sova där (det kan man inte) och det slutar med att han har köpt en halv liter opastöriserad komjölk. Det smakar ko! Vi går vidare ca. 30 minuter och kommer fram till Alpengasthof Edelweiss. Det här var det i särklass mysigaste och mest prisvärda stället under hela veckan. Det visade sig att vi var de enda gästerna och att stället drevs av en familj. De var jättetrevliga och vi pratade en hel del med dem. Hon var från Tyskland och han var Österrikare. Det var betydligt enklare att förstå hennes tyska! De hyrde stället över somrarna och drevs gasthofen annars jobbade de inne i stan. Mannen gav oss en massa bra vandringstips varav vi faktiskt följde flera stycken! Utsikten var fantastisk! Den natten sov vi som stockar!

Vet inte om man kan göra något gott med alla tillsammans men kanske borde man försöka! Hur som helst är de alla älskvärda var för sig. Tomatplantan växer som bara den! Roligt värre, och jag har gödslat med hönsskit. Kanske är det det som gör det? Har toppat plantan så att den ska lägga energin på frukterna istället. Har säkert en 6 grenar med små tomatembryon på och jag hoppas verkligen att alla hinner/orkar mogna...


Numera går jag på kvällarna ut beväpnad med pannlampa, ficklampa och trädgårdssax för att ha ihjäl tvestjärtarna som äter på det mesta. Hade jag inte gjort något så hade det mesta varit borta vid det här laget. Dahlian mådde inte bra efter semstern (djuren ska DÖ!) men nu har den tagit sig och har många knoppar! Vet inte om jag orkar försöka övervintra den... vi får se.

Har börjat med LCHF. Vet inte än vad jag ska tro, men jag mår bra! Inga omställningsbesvär. Jag orkar inte med någon lång förklaring men det går ut på att äta mer fett och protein och mindre kolhydrater. Vill du veta mer så kan du läsa om det här: Kolhydrater i fokus! Får se om det gör något åt mina viktproblem.... har ju försökt det mesta redan.

R och jag delade på första färdiga smulbäret igår! (Glömde ta en bild!) Men det var ju helt fantastiskt gott! Smakade som ett smultron men var stor som en jordgubbe. Nästa år blir det bara smulbär! Så här många bär är i alla fall på G!

Vi flög med Lufthansa till München - inga konstigheter, allt flöt på fint! Dessutom fick vi biljetten för 3000kr t/r för två personer. överkomligt! De serverade en tråkig macka på planet, jag hade räknat med något varmt då vi flög vid lunchtid. Väl framme i München kom bagaget rackarns snabbt, tog typ 12 minuter innan vi hade allt pick och pack. Enligt förslag från folk på Utsidan.se hade vi inhandlat barnvagsnskydd (a´40kr) och täckt våra ryggsäckar men det var helt bortkastade pengar. R hade inte kvar sitt skydd och mitt var helt sönderrivet....

Eftersom det gick så fort med bagaget kunde vi lugnt käka lite på Burger King och sedan tog vi pendeltåget (S-bahn) in till hauptbahnhof. 40 minuter tog det. Direkt bytte vi till tåget mot Bregenz som avgick i tid (som allt i Tyskland!) Det var otroligt varmt och man var rejält klibbig. Det visade sig (naturligtvis!) att jag var tvungen att sitta bredvid en tjock gubbe som liktade svett. Jag lyckades snegla på hans biljett och kunde konstatera att han skulle till Lindau vilket var ca. 10 minuter innan vi skulle gå av. Vi gick istället till restaurangsvagnen där vi drack öl.

Restaurangvagnen såg precis ut som något ur en Agatha Christie-deckare! Läderfåtöljer och träbord. Jättefint. Något dyr öl och mat men så är det ju här hemma också! Servitören var en skämtsam en och drog en massa skämt på tyska. Vi förstod inte alla... :-) Sedan insåg vi att han var nog från Schweiz (tåget gick dit) och därför var han lite svårförståelig. När vi närmade oss Bregenz såg vi hur landskapet förändrades, det blev mer kullar och till slut berg. Väl framme i Bregenz kunde vi konstater att bergen runt om såg höga ut! Vad hade vi gett oss in på? Senare visade sig att de bergen var jättelåga...

Väl framme så var det säkert en 29 grader och vi var svettiga. De första människorna vi möter när vi kliver av tåget är tre typiska tonåring som sitter och röker på perrongen. Tänk att det finns tonåringar här också! ;-) Trots värmen promenerade vi till Gasthof Matt det tog ca. 20min. Vi hade bokat det hemifrån för att vara säkra på att ha någonstans att sova första natten. 40€ per näsa. Väl framme inkvarterade vi oss och begav oss sedan ner till Bodensee för att bada. Vi passerade klostret som ligger centralt i Bregenz, och försökte oss även på att ta en cache. Men det sket sig. Badet vvar underbart! Stranden (? vi hade svårt att hitta den) var väl ingen höjdare, men vatten var säkert 24 grader varmt. Underbart.

Vi fortsatte kvällen med att promenera längs strandpromenaden, ganska snart drog vi oss tillbaka till där vi bodde. Köpte varsin Cola (öl kändes inte lockande....) och gick upp till rummet. Vi däckade ganska snart.

Sorry, väldigt inaktiv här på bloggen på sistone. Men.. det är ju sommar!! Och härligt!!! I alla fall så har jag stora problem med tvestjärtarna. Var ute igår kväll igen och köttade de jag hittade med sax... Jag misstänker att de bor i spaljen. Den är nämligen ihålig så de har massor med gömmor att krypa in i. Ni vet en sån där vanlig vit. I alla fall så myllrade de igår, hur många som helst såg jag men fick inte död på så många. De äter främst upp dahlian och rosenbönan. Basilikan får jag börja ta in.

Läste en intressant artikel från 1938 om ett brutalt tvestjärtsangrepp på en dahliaplantering hos en handelsträdgård i Bergshamra. Där flyttade djuren in i de ihåliga bambupinnarna på dagen och de hittade 280!!!!! stycken i en pinne. Det är så sjukt äckligt!

Tomaten växer jättebra. har klippt bort lite blommor och kapat den på höjden för att stimulera fruktsättningen. Den fick också extra näring. Nu finns det minst 3 klasar med frukt. Får se om alla orkar mogna...

Köpte en stor jordgubbsplanta på Plantagen för utförsäljningspris 25kr. Den har tagit sig kanon och redan börjat sätta bär, trots att det bara var 3 dagar sedan den kom i jorden.

Nä nu ska jag ut och jag igen...